RASSTANDARD

URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Södra Afrika

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Rasen används fortfarande till jakt i många delar av världen men den är i synnerhet erkänd som vakt- och familjehund.

FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 6, sektion 3. Utan arbetsprov

BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Rhodesian ridgeback är hittills den enda erkända hundrasen som har sitt ursprung i södra Afrika. Ursprunget kan härledas till Kap kolonin i södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med halvdomesticerade, ridgeförsedda jakthundar. Man jagade främst med par eller tre hundar. Den ursprungliga funktionen hos rhodesian ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram.

Den ursprungliga standarden som nedtecknades 1922 av F. R. Barnes i Bulawayo, Rhodesia (nuv. Zimbabwe) var baserad på texten i dalmatiner standarden. Standarden för rhodesian ridgeback erkändes av South African Kennel Union 1926.

HELHETSINTRYCK: Rhodesian ridgeback skall vara en välbalanserad, kraftfull, muskulös, rörlig och aktiv hund. Den skall ha symmetrisk helhet, kapacitet för stor uthållighet och tämligen stor snabbhet. Tonvikten skall vara; vig rörlighet, elegans och sundhet utan någon tendens mot massivitet. Rasens egenhet är ridgen (ryggens hårkam), vilken är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen. Ridgen är rasens adelsmärke. Den skall vara klart definierad, symmetrisk och avsmalna mot den punkt på ryggen, där höftbenen framträder. Den skall börja omedelbart bakom skuldrorna och fortsätta mot höftbenen. Ridgen får bara ha två kronor, vilka skall vara identiska och placerade mitt för varandra. Den nedre delen av kronan får inte sträcka sig längre än till en tredjedel av ridgens längd. Bredden på ridgen är i medeltal upptill 5 cm.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Rasen skall ha ett värdigt, intelligent uppträdande, reserverad mot främlingar utan att visa aggressivitet eller skygghet.

HUVUD: Avståndet mellan nackknöl och stop skall vara detsamma som avståndet från stop till nosspets. Skallen skall vara flat och bred mellan öronen. Den skall vara fri från rynkor när hunden är i vila. Det skall vara tämligen långt (bredast mellan öronen).

Skallparti: Avståndet mellan nackknöl och stop skall vara detsamma som avståndet från stop till nosspets. Skallen skall vara flat och bred mellan öronen. Den skall vara fri från rynkor när hunden är i vila.

Stop: Stopet skall vara relativt väl markerat och inte i rak linje från nos till pannben.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart eller brun. Svart nostryffel åtföljs av mörka ögon och brun nostryffel av bärnstensfärgade ögon.

Nosparti: Nospartiet skall vara långt, djupt och kraftfullt.

Läppar: Läpparna skall vara torra och stramt åtliggande mot käkarna.

Käkar/Tänder: Käkarna skall vara kraftiga med ett korrekt, regelbundet och komplett saxbett. Tänderna skall vara välutvecklade, särskilt hörntänderna.

Kinder: Kinderna skall vara flata.

Ögon: Ögonen skall vara måttligt brett ansatta, runda, klara och livfulla med ett intelligent uttryck. Ögonfärgen skall harmoniera med pälsfärgen.

Öron: Öronen skall vara ganska högt ansatta, medelstora, tämligen breda vid basen och gradvis avsmalna mot spetsarna, som skall vara avrundade. De skall bäras tätt intill huvudet.

HALS: Halsen skall vara ganska lång, kraftfull och fri från lös halshud.

KROPP:

Rygg: Ryggen skall vara kraftfull.

Ländparti: Ländpartiet skall vara starkt, muskulöst och lätt välvt.

Bröstkorg: Bröstet skall vara mycket djupt och rymligt men får inte vara för brett. Bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Revbenen skall vara måttligt välvda, aldrig tunnformade. Förbröstet skall vara synligt, sett från sidan.

Svans: Svansen skall vara medellång, kraftig vid roten, utan att verka grov, och gradvis avsmalna mot spetsen. Den får varken vara för högt eller för lågt ansatt och skall bäras i en svag båge uppåt, aldrig ringlad.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL: Frambenen skall vara absolut raka, starka med kraftig benstomme. Sedda från sidan skall frambenen vara bredare än de är sedda framifrån.

Skulderblad: Skuldrorna skall vara sluttande, torra och muskulösa och tyda på snabbhet.

Armbåge: Armbågarna skall sluta tätt intill kroppen.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka med lätt fjädring.

Framtassar: Tassarna skall vara kompakta och runda med väl välvda tår. Trampdynorna skall vara härdiga och elastiska och skyddade av hår mellan tår och dynor.

BAKSTÄLL: Bakställets muskulatur skall vara stram och välutvecklad.

Knäled: Knävinkeln skall vara god.

Has: Hasorna skall vara lågt ansatta.

Baktassar: Baktassar, se framtassar.

RÖRELSER: Rörelserna skall vara vägvinnande, fria och aktiva.

PÄLS: Pälsen skall vara kort och tät, slät och glänsande, men varken ullig eller silkesmjuk.

Färg: Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk, och ovanför tassarna är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet. Överdrivet och genomgående med svarta pälshår är högst oönskat.

STORLEK/VIKT:

Mankhöjd: Önskvärd höjd: Hanhund 63 - 69 cm. Tik 6l - 66 cm

Vikt: Önskvärd vikt: Hanhund 36,5 kg (80 lbs). Tik 32 kg (70 lbs)

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

NOTA BENE: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

BAKGRUND

Rhodesian ridgeback började förmodligen utvecklas i södra Afrika redan på mitten av 1600-talet. Under 1800-talet blev storviltjakter populära i Afrika och man behövde en snabb, stark, uthållig och modig hund till detta.

Det finns flera teorier om rasens uppkomst. Den vanligaste är att kolonisatörerna i Afrika hade med hundar och de som fungerade bäst vid jakt användes i ett planerat avelsarbete, de första hundarna uppstod främst ur spontana parningar med de inföddas hundar och sen baserades den medvetna aveln på hur effektiva hundarna var.

Ridgebacken brukar gå under namnet Afrikansk lejonhund och många tror att hundarnas uppgift var att döda lejon, vilket är en missuppfattning. Hundarnas uppgift är att trötta ut viltet med snabba rörelseförflyttningar och föra det inom skotthåll för jägaren. Det är vanligt att man använder fyra-fem hundar i ett så kallat släpp.

Idag är ridgebacken en allroundhund som fungerar som apportör, stötande hund, eftersökshund, stående fågelhund, ledarhund, polishund och vakthund.

OM RHODESIAN RIDGEBACK

Rhodesian ridgeback är en mild, vänlig, lugn och värdig hund. Den har bra självförtroende, stor självständighet och är både nyfiken och orädd. Men även om det är en självständig ras så söker de mycket kontakt och uppmärksamhet från sin familj och vill inte gärna vara ensamma. De är ofta förtjusta i och har stort tålamod med barn.

Det sägs att ridgebacken är världens snabbaste hund på långdistans. De är ofta bra lämpade vakthundar och håller sig helst alltid i närheten av sin ägare. En ridgeback är en hund som själv avgör vilka uppgifter den vill utföra eller ej, oftast funderar den en stund och bestämmer sedan om det är tillräckligt viktigt att anstränga sig för.

Denna ras är både smart och besitter en hel del humor, är man inte uppmärksam är risken för att bli överlistad stor!  Ridgebacken är oftast reserverad och ointresserad av främlingar.

AKTIVERING

Arbetet som jakt- och vakthund krävde att hundarna kunde arbeta mycket självständigt och lösa problem och uppgifter på egen hand. Man kan absolut träna lydnad med sin ridgeback, men det ställer lite annorlunda krav på föraren än i arbetet med en utpräglad bruksras. 

Det viktigaste är att samarbeta med sin hund och att motivera hunden till arbetet, så länge den har kul och tycker det är spännande utför den gärna arbetet. För många upprepningar av ett moment kan däremot få hunden att tappa intresset.

Valpar bör få en konsekvent uppfostran, med en blandning av tålamod och kärlek. Man bör även börja vardagsträningen tidigt.

Några aktiviteter att prova med sin ridgeback förutom jaktaktiviteterna och lydnaden är t.ex. spår, sök eller drag. Ridgebacken är en hund som tycker om och behöver få arbeta, både med huvudet och med kroppen.

HÄLSA

Dermoid sinus är ett fenomen som är specifikt just för rhodesian ridgeback. Man antar att det har ett samband med just ridgen hos rasen. Detta innebär att en del valpar föds med ett (eller flera) tunt hudrör fäst i halskotornas, och/eller ryggkotornas, ledband.

Röret eller rören växer rätt upp mot skinnets yta och är oftast hårbeklädda inuti, håret och/eller huden fälls eller flagnar och eftersom håret och/eller hudflagorna inte har någonstans att ta vägen så uppstår inflammationer. Så småningom sprängs röret och varsamlingen rinner ner i kroppen. 

Ungefär 10 % av alla valpar har denna defekt och rasklubbens policy är att dessa valpar ska avlivas. Defekten kan aldrig drabba en hund som är född sinusfri och rasklubben arbetar för att få reda på vilka gener som orsakar den.

HD-defekten ligger på 10 % nivå och ca 99 % är av lindrig grad. År 2001 infördes hälsoprogram även för AD, men någon större utvärdering av det har inte hunnits göra än. För övrigt har rasen inga ärftliga sjukdomar.